Vad säger vinetiketten om vinet?

Vinetiketten på flaskan är vinets ansikte utåt. Utan den skulle vi inte veta särskilt mycket om innehållet och det skulle vara svårare att hitta rätt vin på vinhyllan. Ett lotteri där man bara kan hoppas på tur eller som att fiska i grumligt vatten. Lyckligtvis har vi vinetiketten som ger viktig information redan vid första anblicken. Är den lockande? Vilket första intryck ger den? Och vilken information förmedlar den?

Publicerad den 01. mars 2022

Historien bakom vinetiketten

Redan sumererna som levde för 6 000 år förstod vikten av det första intrycket och förseglade sina viner med rullsigill. Antika fynd visar att liknande märkningar ristats in även i amforerna. Det är förstås stor skillnad mellan dessa påskrifter och moderna vinetiketter, men det är intressant att veta hur lång tid tillbaka historien faktiskt går.

Vilken information kan finnas på vinetiketten?

På dagens etiketter hittar vi information om vem som producerat vinet, vilka druvsorter som ingår och från vilken region det kommer. Även alkoholhalten ska anges liksom specifika, geografiska beteckningar. Ett vapen eller en logotyp som representerar vingården blir den visuella kronan på verket. För att undvika godtycklig information har man tagit fram strikta föreskrifter som alla producenter måste följa.

Det finns vinlagstiftning som säkerställer att informationen på etiketten motsvarar innehållet i flaskan.

Vilken information är obligatorisk och vilken är frivillig?

Den europeiska märkningslagstiftningen reglerar tydligt vilket innehåll och delvis även vilka formella kriterier (t.ex. teckenstorlek) som får användas på vinetiketter. Inget lämnas åt slumpen! Obligatorisk information är kvalitetsnivå, geografiskt ursprung, buteljerare, alkoholhalt, nettovolym, tillverkningsnummer, officiellt kontrollnummer, förekomst av sulfit samt förekomst av mjölk- och äggviteproteiner som kasein eller ovalbumin.

Särskilt den geografiska beteckningen, det vill säga ursprungsregionen eller orten som vinet kommer ifrån, är något jag själv tittar mycket på när jag väljer vin. Regionen kan påverka stilen och kvaliteten på vinet, så att jag redan vid butikshyllan får en uppfattning om hur vinet troligtvis är. Den geografiska beteckningen hänvisar till ett specifikt odlingsområde inom ett land, t.ex. Mosel, Burgenland, Rheingau eller Wachau. Området kan vara stort och omfatta en hel region, som Sydtyrolen, eller litet, som AOC-området La Romanée i regionen Borgougne.

Kvalitetsnivån som ska anges tydligt på vinetiketten avslöjar också vilken typ av vin det handlar om. I Tyskland har man till exempel bordsvin, lantvin, kvalitetsvin och kvalitetsvin med predikat. Predikatsvinerna är särskilt spännande och delas i sin tur upp i Kabinett, Spätlese, Auslese, Beerenauslese, Trockenbeerenauslese och Eiswein. Utifrån dessa uppgifter kan du till exempel dra slutsatser om druvornas mognadsgrad före skörd och huruvida vinet har viss restsötma.

Vad får, men behöver inte, anges på etiketten?

Tydliga regler är bra men ett visst mått av frihet skadar inte heller. Även här är dock möjligheterna starkt begränsade eftersom bara officiellt tillåtna uppgifter får pryda en vinetikett. De viktigaste är årgång, druvsort, smakinformation, vingårdsläge och kompletterande information som serveringstemperatur eller matrekommendationer. Medan viss information känns ganska överflödig (”less is more” kan stämma även här) så är annan information helt avgörande för att du ska kunna skapa dig en bild av vinet på hyllan.

För druvrena viner får man ange druvsort, men det är inte obligatoriskt. Många vinodlare avstår medvetet från att ange den för att inte väcka förutfattade meningar hos konsumenterna. Det finns trots allt vindrickare som tar omvägar runt en viss druva som de upplever har för mycket syra eller alltid har samma aromer som de inte gillar. Vinodlarna känner sin målgrupp och kan därför avstå från att nämna enskilda druvsorter.

Även i cuvéer får druvsorten anges under vissa förutsättningar. Här skiljer man på olika scenarier:

Huvuddruvan får anges på etiketten om den utgör minst 85 procent.

Om två druvsorter har blandats och vinet till 100 procent består av dessa sorter får de också anges på etiketten.

Uppgiften om druvsort avslöjar mycket för vinköparen och den som har lite koll på druvornas typiska egenskaper, och vet vilka sorter som hen brukar gilla, har något att gå på när det gäller att välja vin i butikshyllan.

Viktigast för många vinköpare – druvsorten

För att komma vidare kan du även ta hjälp av årgången, det vill säga året när druvorna odlades. Vinodlaren får ange årgången om minst 85 procent av druvorna i vinet har skördats under detta år. För mig är det en viktig uppgift. Jag skulle till exempel aldrig köpa ett tre år gammalt rosévin eller ett nypåfyllt riesling GG (Großes Gewächs = högsta klassen) om jag planerat att dricka det samma kväll.

Sist men inte minst har vi den konstnärliga aspekten som vinodlarna prioriterar mer eller mindre. Medan vissa väljer traditionella uttryck som familjevapnet eller en diskret logotyp, släpper andra loss fantasin och kreativiteten och pryder vinetiketten med bilder av lättklädda damer och herrar, skräckfigurer eller sagolika vinlandskap. En uppseendeväckande etikett som sticker ut på vinhyllan kan eventuellt öka omsättningen. I den stora konkurrensen väljer en del vingårdar att designa mer extrema vinetiketter. En avancerad och attraktiv design säger dock inget om kvaliteten på vinet. Jag har själv druckit viner som skulle ratats redan i kvalificeringsrundan om det varit en skönhetstävling, men som bjudit på underbara vinupplevelser. Samtidigt har jag stött på viner som man gärna skulle sparat och dekorerat huset med, om det inte vore för att blotta tanken på innehållet fått en att rysa.

När du studerar vinetiketten bör du med andra ord inte fastna i själva designen, utan koncentrera dig på den relevanta informationen. Då är det mycket troligare att du hittar guldkornen på vinhyllan.